Om språk och identitet i Kautokeino

Vad är en människas identitet? Ett folks identitet? Och hur påverkas och förändras vår identitet? Hur viktigt är språket?
-Språket är det vi har här, inne i hjärtat, sa Rose-Marie Huuva när Litteraturresan på tisdagen bjöd in till diskussion om språk och identitet på Diehtosiida, den samiska högskolan i Kautokeino.
Rose-Marie Huuva berättade om en upplevelse hon burit med sig sedan tioårsåldern.
-Det var inte fint att vara same. Jag var ute med kamrater när jag såg min morfar på andra sidan av gatan. Jag vände mej bort för att han inte skulle se mej och börja prata samiska med mej. Det jag gjorde då var att förneka mitt ursprung.

Hon berättade också om hur viktig samiskan är för henne.
-När jag blev allvarligt sjuk och började skriva kom allt i diktens form, på samiska. När det kommer till känslor, på djupet, är det bara samiskan som gäller.  Och jag är trött på de som klagar på att de aldrig fått lära sig samiska. Idag kan vem som helst lära sig samiska, det finns ingen anledning att ta på sig offerkoftan.
Hon funderade också över hur vår identitet förändras under årens lopp.
-Identiteten skiftar från en tid till en annan, och beror på de skolor vi går i, det arbete vi har, de miljöer vi lever i och de människor vi omger oss med. Allt formar oss och vår identitet. Och ibland vill man kanske inte vara sig själv, utan önskar sig en annan identitet.

Maj-Britt Utsi, ansvarig för språkavdelningen vid Diehtosiida, berättade om den samiska högskolan, som grundades i Kautokeino 1989.
-Vårt mål är att stärka både den traditionella och den nya samiska kunskapen, förklarade hon.
Till Diehtosiida kommer personal och studenter från hela Sápmi, och all undervisning sker utifrån ett samiskt perspektiv. I antagningskraven ingår ett språktest.

Förutom samiskan diskuterades förstås även belarusiskan, som är ett officiellt språk i Belarus, men som sällan används av myndigheterna.
Jarasj Malisjevskij från Minsk berättade om den barnbok om musikinstrument som han gjort tillsammans med hustrun Aksana Spryntjan. Den är naturligtvis skriven på belarusiska.
-Man måste börja med sig själv om man vill förändra något, och nu har vi gjort den första barnboken om instrument på belarusiska, sa han.