Final i Kautokeino

Det sista offentliga mötet under Litteraturresan 2013. En kveld for det frie ordet, i Kautokeino.
Stefan Eriksson skakade om publiken med sin inledning, en berättelse som börjar i Minsk en decemberkväll år 2010. Då var Stefan Eriksson fortfarande Sveriges ambassadör i Belarus.

Berättelsen handlar om författaren och poeten Uladzimir Njakljajeus, som kastades i fängelse i samband med presidentvalet.
- Jag fick ett telefonsamtal sent på kvällen, med en vädjan om hjälp. Jag fick veta att Uladzimir Njakljajeus blivit överfallen och halvt ihjälslagen. Han hamnade på sjukhus, men fördes därifrån, naken, av maskerade män mitt i natten, berättade Stefan Eriksson.
Uladzimir Njakljajeus kastades i fängelse. Där skrev han brev till sin fru Volha, och dessa brev kommer att ges ut i bokform, i svensk översättning gjord av Stefan Eriksson och Janina Orlov. Breven publiceras nu för första gången, någonsin med tillstånd av Uladzimir Njakljajeus fru Volha.
Boken utkommer i början av juli 2013.

Efter Stefan Erikssons inledning, tog Anitta Suikkari från Beaivvás Sámi Nasionalteáhter vid, och läste ur boken, som på svenska bär titeln Brev till Volha och friheten.

Egil Keskitalo läste dikter skrivna av Aksana Spryntjan, översatta till samiska av Rawdna Carita Eira.

Jarasj Malisjevskij presenterade instrumentet Duda, som mest kan liknas vid en säckpipa.

Lars Pettersson mötte Kautokeino första gången den 4 december 1993.
-Jag har aldrig upplevt något så mörkt i hela mitt liv, men jag blev kvar här, och är det fortfarande mer eller mindre.
Nu mötte han Litteraturresans publik i Kautokeino, och togs väl emot när han berättade om sin bok Kautokeino - en blodig kniv, som började som ett utkast till ett filmmanus. Ett filmmanus som efter att ha legat till sig i en kartong i källaren i tio år, omarbetades och slutade som förra årets bästa spänningsroman.  Och kanske, kanske är uppföljaren inte alltför långt borta.

 Simon Issat Marainen visade redan i Tromsö att hans jojk och Daniel Wikslunds fiolmusik passar bra ihop. I Kautokeino fick han även med sig den belarusiske rockmusikern Pete Paulau på gitarr.

Rawdna Carita Eira bjöd på både sig själv och en stunds underbar diktläsning.

Ole Henrik Magga var nöjd med finalkvällen.

I publiken denna kväll satt bland andra en av ursprungsfolkens främste företrädare, Ole Henrik Magga. Han är professor i finsk-ugriska språk, och blev det norska Sametingets förste president och den förste ordföranden i FN:s permanenta forum för ursprungsfolk.
Han erkände att det var med en viss tveksamhet han satte sig ner i stolen.
- Jag undrade om två timmars diktläsning verkligen var något för mej, sa han med ett leende.
Nu blev det mer än två timmar. Det var sista framträdandet för Litteraturresan 2013, alla ville få ut så mycket som möjligt av kvällen och all tidsplanering spräcktes... Men ingen var besviken över det, snarare tvärtom.
- Jag är så glad att jag gick hit! Jag har sett och njutit av en stor variation av uttryckssätt, där man lekt med språk, toner, stämmor, röst och musik som man bara kan göra om man är duktig och vet vad man gör, det är inget för amatörer, sa Ole Henrik Magga.
Det var på många sätt en kväll fylld av energi och glädje, men det finns ett allvar bakom allt, och Ole Henrik Magga berördes även av detta.
- Det är svårt att förstå berättelsen om det som pågår i Vitryssland, man kan och vill inte tro att det är möjligt så tätt  inpå oss. Men det är viktigt att vi vet om det.

Foto © Maria Söderberg
Text © Marianne Hofman