Om samiskt författarskap, rockmusik och hällristningar

Den som skriver på samiska är väldigt ensam, och får sällan sina texter recenserade. Om detta, och om reaktionerna på den blogg han skrev 2007, där han utgav sig för att vara en ung, samisk, lesbisk tjej, berättade Sigbjörn Skåden vid måndagens seminarium på biblioteket i Alta, där han intervjuades av Maria Söderberg.
Idén till bloggen fick han från en film från Youtube, och en av målsättningarna med projektet var att skapa mer debatt om sexualitet i det samiska samhället.
Bloggen gavs så ut i bokform, utan att Sigbjörn Skåden avslöjat att det var han som stod bakom den.
-Men för att på något sätt få veta vilka reaktioner det skulle bli presenterade jag mej som redaktör för boken, berättade han.
Han fick förstås ta emot reaktioner, och hamnade i en del svåra dilemman, innan han efter två år gick ut och berättade att det i själva verket var han själv som stod bakom bloggen.
-Det var inte så trevligt att gå omkring med den hemligheten, och att ljuga för folk var ett problem...

Vera Burlak är poet från Minsk. Det här är andra gången hon följer med på Litteraturresan, och Maria Söderberg berättar om ett möte i Belarus som de inte vågade annonsera om, eftersom de inte kunde vara säkra på att det var ett tillåtet möte.
Vera Burlak berättade om sin bok, med titeln Barn och spöke.
-Bokens namn speglar bokens innehåll. Min tanke är att det finns varken död eller ålder. Jag ser på världen som en enhet där allt är sammankopplat, barn är barn för evigt, döda är levande och människa och natur hör ihop, sa Vera Burlak.

Hon poängterade också vikten av att man som författare ska värna om sin frihet och skriva sina egna ord.
-Kanske vill ingen läsa det vi skriver nu, men kanske någon vill läsa det om hundra år. Vi behöver inte anpassa oss till det andra vill ha, vi ska skriva våra egna texter.

-De flesta av er känner inte igen den här mannen. Men om vi hade varit i hans hemland hade alla känt igen honom. Med de orden introducerade Bernt Viklund en av de främsta rockmusikerna i Belarus, Pete Paulau.

Pete Paulau berättade sedan en stark och gripande historia om hur hans framgångsrika band plötsligt blev ett redskap för politiska oppositionella grupper.
-Men jag är inte politiker, jag är musiker, poängterade han.

Han berättade också om hur svårt det kan vara att som framgångsrik musiker gå vidare, utvecklas och experimentera på scenen.
-Publiken förväntar sig att vi ska låta och uppträda på ett visst sätt, och blir besvikna om vi inte gör det...

Under eftermiddagen fick Litteraturresans deltagare möjlighet att titta på ett av Norges sju världsarv, Bergkunsten i Alta.

Här finns mer än femtusen figurer, som är mellan 2 000 och 6 200 år gamla.

 Många av hällristningarna kan ses från den vandringsled som ställts i ordning i området. 

Under rundvandringen längs den spångade leden genom det område där människor för tusentals år sedan lämnade spår i form av bergkonst, fastnade ögonen plötsligt på en betydligt yngre skapelse.
Julia och Leif, var rädda om varandra! Er kärlek finns manifesterad i ett världsarv.